lördag 5 maj 2018

Utvägen

Det fanns ingenstans att ta vägen då morsan var på det humöret.
Han satt och tryckte på sitt rum då han hörde hennes klackar närma sig dörröppningen.
Hennes mun liknade ett pennstreck då hon studerade honom ingående.

- Varför ska du alltid göra tvärtom? Hur tror du att du kommer att uppfattas av andra med sånt bling i ansiktet? Jag trodde du var klok nog.

Det var bara att vänta ut det hela. Han visste att hon aldrig skulle ge sig. Ibland kändes det hopplöst att ens försöka göra sig förstådd. Skulle hon någonsin förstå hur han kände sig någon gång? Det var alltid hennes känslor som det skulle tas hänsyn till. 

- Men morsan, lägg av! Jag har ju inte piercat mig i tungan precis. 

Han kände försiktigt med fingret på ringen som omgav ögonbrynet. Lite blod blandat med sårdesinfektions vätska fastnade på fingertoppen. Det kändes spännande och han erfor en känsla av triumf. Han var 18 år nu, men morsan förstod inte det. Hon trodde fortfarande att han var hennes lilla pojke. I höst skulle han börja plugga utomlands. Han längtade ut, bort från förmaningar och regler som inte var hans.

Han tog sin jacka som låg på sängen och mötte hennes ängsliga blick. Så såg hon alltid ut då han gjorde något som hon inte hade räknat med. 

- Jag sticker ut ett tag. Ska träffa Lisen en stund. Sitt inte uppe och vänta på mig.

Då han passerade henne var hennes ögon blanka och han visste att hon inte skulle somna förrän han kommit hem. Då han var på väg att stänga ytterdörren, vände han sig om och såg på henne. Något avhöll honom ifrån att gå. Hennes mun hade mjuknat och hon stod tyst och höll händerna stilla. 

- Var rädd om dig, viskade hon och svalde hårt. 

Hennes kropp hade sjunkit ihop lite ut där hon stod. 

- Lilla mamma, sa han bara och gick ut. 










2 kommentarer: