torsdag 3 maj 2018

Släppa taget


Nattens fingrar omsluter min panna.
Jag känner dess allvar mot min tinning.
I ensamheten möts vi båda - Jag och min existens.

Tar steget på spindelväven.
De klibbiga trådarna är de är starka nog att bära en människa?

Om jag släpper taget lite grann, jag hänger i klistret
innan jag sträcker mig mot nästa tråd.
En sekund av hjälplöshet, det svindlar!
Ändå fortsätter jag att klättra.


2 kommentarer:

  1. Suveränt säger jag också.

    SvaraRadera
  2. Snyggt! Verkar som vi är lagda åt det poetiska hållet idag :-).

    SvaraRadera