måndag 12 februari 2018

Längtan

Det var en mycket kall vinter i Oslo. Hon skyndande sig hem till sin lilla lägenhet som låg vid Sofienbergparken. Det var hennes första egna hem och hon hade bott här drygt ett år. Den hade alla bekvämligheter och hade mera än man kunde vänta sig av ett rum och kök. En diskmaskin och en pytteliten tvättmaskin ingick i utrustningen. Det hade varit en lycka att känna att den var hennes bostad. Hon hade inte bott länge i Stockholm förrän hon blev erbjuden att vara med och starta ett nytt kontor i den norska huvudstaden och efter viss tvekan tackade hon ja. Hon ville egentligen inte flytta då hon börjat trivas och fått många vänner. Men hennes lite rastlösa läggning och nyfikenhet gjorde att hon bestämde sig rätt snabbt. I början hade det varit ganska trögt att hitta prospekt och rätt kontakter för att etablera sig i den norska kulturen, men hårt arbete började ge resultat och nu började uppdragen att komma in. Chefen var nöjd med henne och hon kunde inte förstå varför hon nu längtade att bryta upp..igen! Hon som farit runt och bott på många ställen i Europa och bl a rest som backpacker i Sydamerika, arbetat i Schweiz och Holland började nu riktigt att längta efter någon fast punkt där hon kunde stanna. 

Hon suckade uppgivet och sparkade till en hård snöklump medan hon ökade stegen. På en sekund tappade hon balansen och föll på ändan på den hala trottoaren. Det gick så snabbt att hon inte förstod vad som hände. Då hon öppnade ögonen låg hon på rygg och tittade upp på en kvällshimmel. Hon kände att hon ville gråta för det gjorde rejält ont och då hon sakta tog sig upp såg hon att det var det hål på jeansen och det blödde ur ett sår. Hon släpade sig till ett närliggande café för hon var tvungen att sätta sig en stund innan hon fortsatte hemåt.

- Du ser ut att behöva något varmt, sa en vänlig röst. 

Den omtänksamma rösten och smärtan i knäet blev för mycket och nu grät hon på riktigt. Hon kände en arm om hennes axlar och skamset kände hon att hon inte kunde hejda känsloflödet. Här satt hon och grät helt okontrollerat i en främmande människas åsyn med ett uppslitet knä och tankarna i ett virrvarr.

Det kom in varm choklad med vispgrädde och den vänliga människan satt kvar och lyssnade med snälla ögon på hennes snörvlande. Då hon druckit ur chokladen såg hon att det var en äldre man med en krycka.

- Tusen Tack... sa hon matt. Det var verkligen snällt att du tog dig tid.

- Tid, sa han eftertänksamt. Tid är det enda vi har. Åk nu hem och ta hand om såret och
  försök att inte halka på ändan igen.

Hon tog en taxi hem. Då hon kände de varma vattenstrålarna från duschen visste hon att hon ville till Stockholm igen. Hon tänkte att den här gången kanske jag stannar?








3 kommentarer:

  1. Vilken bra text om en person som alltid vill visa sig stark och som tycks ha svårt att visa sårbarhet!

    SvaraRadera
  2. Ett möte med en vänlig människa i rättan tid är guld värt. Fint skrivet.

    SvaraRadera