söndag 24 september 2017

Komplicerat

Här i min sängskog finns inget farligt. Filten är grön som barren på granen. Dess mönstrade ränder är trådarna som håller ihop vävens komplicerade värld.
Bolstret sluter om min kropp som molntappar mot en himmel. Min kropp känns lätt,
bara tankarna hänger som tyngder mot röd sammet.

Försöker sluta ena ögat som rinner men det tittar envist rakt fram. Vad tittar det på? Är det solstrålarna i stukaturen? Kanske tittar de på blomman med de stora gröna bladen som vill bo in sig i vårt vardagsrum?Jag lutar mig tillbaka på den röda kudden och låter bolstret omfamna mig igen. Min ena ansiktshalva sover, men den andra lever sitt liv precis som det alltid har gjort. Jag stryker över den sovande kindhalvan med mina fingrar och konstaterar att jag har känsel. Det är bra. Tiden har stannat och rynkorna är utslätade. Jag behöver ingen föryngrande kräm där. Det är också bra.

Jag vill att allt ska vara som vanligt och gör en ansats att gå upp. Men den gröna filten lägger sig över mina ben igen, och huvudet lutar sig tillbaka på den röda sammetskudden.
Sömnen kommer ofrivilligt och för  mig bort på blågrå skyar. Molnen känns så mjuka mot min panna och jag följer med..bort..bort. Jag är i värmen och tryggheten här i min sängskog. Rösterna på gatan bekommer mig inte längre. De ropar på mig, försöker locka mig bort från den grönmörka doftande skogen. Men de tillhör en annan värld. Någon vill mig väl här i min skog. Jag stannar nog här en tid.

2 kommentarer: