onsdag 24 maj 2017

Upphörde

Regnet strilar ner i våta ränder och bildar små forsar från min regnrock.
Jag är frusen men vill inte inte köra hem ännu. Skogen luktar av mossa och hala stenar.
Liksom driven av att hitta det ursprungliga i tillvaron känns det helt rätt att andas
klorofyll och blåbärsris och låta lungorna ta in ny luft. Jag upplever att min
utandning smakar betong och asfalt. När upphörde jag att besöka sjöar och skogar?
Jag minns inte. Här i skogen förväntas inget av mig och fastän det prasslar ibland kvistar och barr är tankarna närvarande. Något skört och varmt, och undanträngt fyller mitt bröst, och jag upplever för första gången på mycket länge att det faktiskt är jag som går här på stigen. Regnet plaskar fortfarande över mina gröna gummistövlar, och för varje steg lättar trycket i bröstet. Jag känner att min hjärtrytm blir jämnare och andningen går av sig själv.
Jag är äntligen upphittad.

2 kommentarer:

  1. Vilken härlig känsla. Jag fastnade speciellt för formuleringen om utandningsluften.

    SvaraRadera