torsdag 6 april 2017

Tinga

Det var trängsel av nyfikna människor runt alla gamla saker som 
hade ställts ut på gårdsplanen. Auktionen var i full gång och det fanns en
lite hetsig atmosfär omkring hela skådespelet. Människor sökte efter det
unika och speciella fyndet ibland skåp, byråer och bokhyllor och annat som kunde 
göra ett boende mera personligt och intressant. 

- 200 givet..250...300.. Ska den gå för 300? 350, tack för det!

Aukotionsutroparen klubbade en gammal bäddsoffa med rutigt, vävt tyg i siden. Den gick till en mager herre med uppåtgående mustacher som såg vaxade ut. Han makade sig fram
till sitt fynd och med ett leende tog han aktionsutroparen i hand.

Stämningen avbröts av en kvinnoröst.

- Men hallå, jag sa faktiskt 400! En upprörd röst hördes genom hela folksamlingen och en kvinna gick med stadiga steg fram till dem. Hon hade en storblommig klänning och ett knallgrönt hårband i sitt touperade hår. En svettdroppe syntes vid hårfästet och läppstiftet hade färgat av sig på den ena framtanden.

Auktionsutroparen såg vilsen ut och tittade ängsligt på kvinnan och sedan på den magre mannen. Efter några sekunder harklade han sig och sa:

- Är det någon här som uppfattade att damen bjöd 400?

Det blev tyst och folk tittade på varandra och skakade frågande på sina huvuden.

- Ja, det gjorde hon! En man som satt på sista bänkraden gjorde sin stämma hörd. Han var klädd i en elegant kostym och håret var blankt av pomada. Hans ögonbryn var ihopvuxna och gav hans ansikte ett beslutsamt utseende. Han steg fram till kvinnan för att ta hennes anspråk i försvar.

- Mmen..men nu är det klubbat... sa den magre mutstachvaxade mannen med tunn röst.

Han knep ihop munnen och lade en hand på soffan liksom för att markera att det nu var försent. Alla visste att den magre gubben hade det knapert ställt och publiken skruvade på sig lite. I en liten by är alla bekanta med varandra och kvinnan med den storblommiga klänningen och mannen med pomadan tillhörde inte traktens invånare.

- Hör nu här! Mannen med pomadahåret tog till orda. Damen här viftade till och med handen.Det såg jag tydligt! 

Auktionsutroparen tittade osäkert ut över folksamlingen.

- Det verkar bara ha varit du som hörde och såg det. En ljushårig yngling tittade roat på mannen. Han var ett huvud högre och hans armmuskler spelade i solstrålarna. Allas blickar vilade på vad som utspelades vid auktionsbordet.

-Vad menar du? Pomadamannen såg irriterad ut och viftade bort en närgången fluga.

-Tja, är det någon annan här som hörde och såg någon dam som ropade och viftade?
Ynglingen såg sig om men men ingen kunde bekräfta pomadamannens påstående.

- Jag hade tingat den där soffan! skrek damen i den storblommiga klänningen.

Det hördes ängsliga sorl och röster och mumlanden och det började bli en besvärande
stämning. Värmen steg och snart hördes auktionsutroparens röst:

- Jaha ja...eftersom det uppstått ett missförstånd om vem som får köpa denna klenod
så föreslår jag att vi fortsätter budgivningen. Alltså 400 riksdaler är vi nu uppe i och vem bjuder över...?

- 450! Ynglingens röst hördes tydligt och klart. 

Ett gäng ungdomar nickade gillande och de äldre herrarna tittade uppmuntrande mot mannen med armmusklerna.

-500! Damen såg ut som om hon snart skulle flyta bort i värmen och svettdropparna vätte ner hårbandet.

-525! sa den ljushårige mannen.

-600! och inte en krona mer, skrek damen. Läppstiftet hade nu fastnat på båda framtänderna.

Det kom inget mera bud från ynglingen och med ett malplacerat surt leende vände sig damen till auktionshandlare och gav honom pengarna.

Då soffan bars ut till deras skåpbil vaknade Anders Ols till liv i buskarna där han stationerat sig hela dagen med sin snus och vodka. Han var som vanligt på lyran och hade studerat eftermiddagens turbulens utifrån sin plats. Då de passerade honom ställde han sig upp och utropade:

-600 riksdaler för den där hor-soffan..ja se de var inte dåligt de se..hehe..Det är en bra soffa det är inte det,  och jag är till och med född i den..ja mor min gjorde många horungar i den där hon.hehe..600 det var som fan! Helvetes bra soffa lär det vara ialla fall. Kanske min fars ...finns kvar på den ..vem han nu var. hehe det var som..som sagt..Jag får önska Er Lycka till med den! Anders Ols tog av sig kepsen och bugade sig djupt inför de nya ägarna.
Han skrockade och skrattade och slog sig för knäna. Byborna hade aldrig sett Anders Ols i detta tillstånd. Spottet stänkte omkring honom och hans hesa skratt gjorde intryck.

- Ditt äckel! fnyste damen till Anders Ols.

Pomadamannen och damen utbytte en uppgiven blick och satte med en tung duns ned soffan i gräset. 

- Ta den jävla soffan! Jag vill inte ha den. Era idioter! Damen var nu genomblöt av all ansträngning och upprörda känslor och utmattad satte hon sig i bilens framsäte. Pomadamannen blängde ilsket på Anders Ols och genom bilrutan kunde man urskilja en häftig dispyt mellan dem. 

Då de fått sina pengar tillbaka och skåpbilen försvunnit bakom krönet med pomadamannen och den blommiga damen återgick auktionen till sitt normala tillstånd.

- Då går soffan för 350 kronor, utropade auktionsutroparen som nu klubbade med ett extra kraftigt slag mot bordet. Den magre mannen såg lättad ut och betalade soffan.

En liten applåd hördes längst bak. 

Den magre mannen gick fram till Anders Ols.

- Är du verkligen född i den där soffan?

Anders Ols blinkade med ena ögat och sträckte välvilligt fram vodkan för att bjuda.

- Eh..he he..tjaaaa..jag vet inte så noga jag. Nu tar vi en sup!




5 kommentarer:

  1. Underbart! Vilka figurer, jag älskar det! Mycket att lura på här. Talade Anders Ols sanning? Var paret i maskopi och bara låtsades ha bjudit (förmodligen)?

    SvaraRadera
  2. Tack :) Anders Ols är en liten luring absolut! Paret också luringar på genomresa.

    SvaraRadera
  3. Tack för dagens skratt. :)

    SvaraRadera
  4. Absolut att både paret och flera andra var i maskopi! Två olika läger, tror jag. Roligt och för mig är det en fantastiskt bra skröna.

    SvaraRadera