måndag 3 april 2017

Ducka

I den smala gränden hörs mina steg i den sena kvällen. Jag sneddar över kullerstenarna och njuter av min ensamhet i staden. Lägenheten ligger bara några gator bort och snart ser jag den trivsamma gatlyktan som signalerar att jag snart är hemma vid min port. Jag drar in den friska vårluften i mina lungor och känner samtidigt min egen vindoftande andedräkt som sveper över ansiktet då luften åker ut. I morgon ska jag sova länge. Lite ont i fötterna i mina höga klackar, men det var det värt. 

Tänk att det här kvarteret är så gammalt!  De sneda hustaken och de vinda fönstren vittnar om historiens framfart fram till nutid. Jag har haft tur. Gamla stan i huvudstaden. Man kan inte bo finare. Jag närmade mig Stortorget och ser en människogestalt längre fram på gatan
som kommer i min motsatta riktning. Då vi närmar oss varandra ser jag att det är en kvinna.
Vi hälsar på varandra så där som nattvandrare kan göra då alla känner sig lite mera tillgängliga och ensamma på samma gång. Vi passerar varandra och jag hinner gå några steg innan jag uppfattar att hon ropar efter mig. Jag stannar upp och vänder mig om. Hon ser ut att var i 60-års åldern och har ett runt ansikte som ser vänligt på mig.

 I samma stund hör jag ett enormt brak snett bakom mig, och ser då att en stor bit av en byggnadsställning har lossnat från ett av de gamla husen, där jag precis skulle ha passerat om inte kvinnan hade ropat på mig. Mina knän blir svaga och huvudet  snurrar av både vinet och chocken. 

Då jag vänder mig ser jag inte kvinnan någonstans. Det är som om hon upplösts och blivit ett med natten och gränderna. Jag känner mig rädd och frusen och nu ökar jag på stegen.
Då jag ligger i sängen för natten har jag svårt att somna. Så nära en katastrof och jag hann inte ens säga tack. 

1 kommentar:

  1. Vilken thriller som utspelade sig på väg hem från festen! Snyggt!

    SvaraRadera