måndag 14 november 2016

Orolig

En flicka i ett fönster stirrar oavbrutet ut i vintermörkret.
Inga strålkastare syns ännu.Hon brukar se lamporna av bilen innan den 
tar fart upp på den lilla  vägen som leder till deras hus.
Ibland åker bilen förbi brevlådan och då är det inte mamma.

Hon andas fortare och fingrarna blir kalla. Kommer hon inte snart?
Klockan visar att det bara var tio minuter sedan mamma slutade jobbet. Det bryr sig inte oron om. Det snöar ute. Det tunga som börjar snurra i magen ökar påtagligt. Hon försöker att vara stor och inte ge efter för gråten som gömmer sig i bröstet. Ändå tänker hon varje gång då mammas bil syns ifrån fönstret att hon inte behöver vara så här orolig nästa dag. Men alltid är det samma ångest som intar hennes kropp och hon kan inte mota bort den. Det är som om oron lurpassar på henne och biter sig fast då den får en chans. Som en krokodilkäft som inte släpper taget. Hon tycker inte om krokodiler.

Munnen känns torr och hennes lillasyster som ligger på filten har börjat gny. Hon står inte ut längre. Hennes läppar börjar darra och hennes kinderna är bleka. Hon fryser och försöker trösta babyn men förmår bara att till slut stelt stirra ut genom fönstret. Hon måste komma snart. Vad skulle hon ta sig till om mamma inte kom? I fantasin ser hon en trasig bilruta och glassplitter på en snöig väg. Nu kan hon inte hålla tillbaka längre och snyftningarna börjar skaka i hennes kropp. Mamma är nog redan död. 

Hon ser inte de guppande strålkastarna vid vägen och bilen som saktar in för att fortsätta upp mot det lilla krönet som leder fram till huset.






4 kommentarer:

  1. Tungt för flickan. Jag känner hennes rädsla och ångest. Du gestaltar det verkligen bra.

    SvaraRadera
  2. du flickan jag tappar in i hur hon känner det, jag kände det . Alltid längtat. så ser hon inte verklighetrem

    SvaraRadera
  3. Verkligen gripande - bra skrivet - man lider med flickan.

    SvaraRadera