tisdag 1 november 2016

Göra

Han vaknade innan väckarklockan. Regnet strilade ute och huvudet kändes tungt fast
han sovit hela natten. Han försökte komma ihåg vad det var för dag men tankarna ville inte samla sig. Det kändes som om det var något viktigt han måste göra idag. Så mindes han gårdagen med plötslig skärpa. Alla kollegorna presenterna och blommorna. Leendena, skratten och kramarna. Lyckönskningarna till det nya livet där man inte var styrd av klockan, plikter och åtaganden ville aldrig ta slut. Några fällde t o m en tår. Chefen höll ett tal om lojalitet och samarbete. Han hade visst varit en inspirationskälla på redaktionen och hans trädgårds krönikor hade varit mycket uppskattade ibland många läsare. Nu skulle det bli en ny ledare med en annan inriktning och det passade honom att gå i pension nu. 

Han låg kvar i den varma sängen. Som alltid sträckte han ut handen mot den tomma bädden intill och strök ömt med handen över kudden. Han saknade henne mest på morgonen. Hon hade alltid luktat så gott och de hade alltid vaknat tillsammans. Den här dagen hade han velat dela med henne. Nu skulle han gå vidare utan henne och hitta en meningsfull tillvaro. Han hade kikat på lite kurser men inget hade intresserat honom. Det fick bli en senare fråga. 

Idag hade han en tid hos frisören och sedan skulle han gå till resebyrån och beställa en resa till solen. De hade ju bestämt att de skulle göra det den första lediga dagen. Han klev upp och satte på kaffebryggaren. Så får det bli, tänkte han.

3 kommentarer:

  1. Tudelat. Han har fått sin frihet men är nu ensam. Säger som KB, ömsint och fint.

    SvaraRadera
  2. Så fint och väldigt rörande om det stora steget att sluta jobba. Och att vara ensam då.

    SvaraRadera