onsdag 26 oktober 2016

Blött

Hästhovar mot våt grusväg. 
Vi låtsas inte om det duggande regnet.
Stigbyglarna är hala av regnpölarnas stänk.
Vi känner inte kylan, bara den trygga doften av människa och häst.

I gryningens första timmar då solens kalla strålar ännu var fria från regn
kände vi oss som de första levande varelserna. Ljuset som vaknar en grå
höstmorgon, dimman över bergen, en fågels vingslag. 

Det prasslar till i träden, ett vaket hästöra som ängsligt rör sig.
En lugnande klapp på halsen innan vi travar hemåt.





3 kommentarer:

  1. Vilken härlig text! Jag kan uppleva det, och den goda hästdoften också.

    SvaraRadera
  2. Så härligt det låter - balsam för själen :)
    Får mig att sakna hästlivet

    SvaraRadera
  3. Tänk att ha något sådant där som gör allt annat oviktigt! Fint!!

    SvaraRadera