torsdag 29 september 2016

Utan Dig

Du som mist allt det du någonsin älskat.
Hur kall känns inte denna sommar för Dig? Du, du som står där med en oförbrukad studentmössa hårt tryckt mot ditt brustna modershjärta? Frusna tårar som aldrig tar slut har blivit till istappar i den begynnande grönskan. Hjärtat har stannat i ditt bröst och jag kan bara
stå och titta på. Jag hör din avgrundsdjupa gråt och förtvivlan över det som inte fick leva.

Livet har skakat om Dig många gånger.
Förutom - att den här gången tog det hårdast.

Du stänger fönstret mot sommaren, och plockar bort istapparna som långsamt smälter på dina kinder.




7 kommentarer:

  1. vackert och hemskt och sorgligt på samma gång. Varför kan inte livet bara bli så som man har tänkt sig?

    SvaraRadera
  2. Vilken stark berättelse - den grep ordentligt tag i mig!

    SvaraRadera
  3. Min kommentar försvann visst i går.
    Det är en underbar text och smärtsam så att hjärtat brister när man läser den. Istapparna i sommaren är en fantastisk bild. Studentmössan också ...

    SvaraRadera