torsdag 15 september 2016

Flytten


Katten strök sig mot det yngsta barnet på ett sätt den inte brukade göra denna dag.
Oroligt såg den på alla kartonger och människoben som sprang förbi. Böcker i travar, porslin som packades omsorgsfullt in i tidningspapper. Kläder som lades emellan ömtåliga saker så det skulle hållas för transport. T o m kattskålen plockades bort från sin plats och lades i en kasse.  

Ute på gården prasslade björkens lövverk över all verksamhet som försiggick. Första tiden de bodde i huset tyckte de att trädet skymde all utsikt men på somrarna hade det vackra trädet gett dem välbehövlig skugga. Det var inget vackert hus och det var alldeles för trångt för den stora familjen. Men det hade varit deras eget. Inga grannar hade stört sig på dem under dessa år. På ett sätt hade de varit lyckliga här. Det hade aldrig funnits några pengar till att renovera eller göra förbättringar. Därför fick huset vara som det var. Men de hade i alla fall borrat efter vatten och gjort en ny brunn. Det hade varit nödvändigt då vattnet hade varit otjänligt att använda. Nu kunde de dricka hur mycket de ville. Då de hittat vattenkällan efter flera veckors borrande sprutade vattnet över hela huset och skogen. De hade skrattande sprungit in och ut i de kalla vattenstrålarna.

På höstarna smög de i mörkret över till tant Klaras hus och pallade äpplen. Saftiga glasäpplen. I skogen lekte de kurra gömma och plockade blåbär och lingon. Mossan på stenarna användes till adventsljusstaken.

Snart skulle de bo i ett finare hus och barnen skulle börja i nya skolor. Pappan hade fått en ny tjänst och den nya huset var inte deras, men föräldrarna såg fram emot det större utrymmet och att de äldsta barnen skulle få egna rum.

Då det var dags för avfärd kunde de inte hitta katten. De letade, ropade och lockade men förgäves. Pojken och pappan gick upp mot skogen och tog en stig som ledde mot ett skogsbryn. De hörde snart ett svagt trafikbrus från den stora vägen. De fortsatte att locka och ropa kattens namn. Det var då de kom fram till vägen som pojken upptäckte katten. Den låg i en konstig ställning, lite hoprullad intill vägrenen. Då de kom närmare såg det ut som den sov. Lite blod hade sipprat ut i ena mungipan. Försiktigt rörde pappan vid katten och han kände att den var stel. Ömt lyfte han upp den i famnen och pojken grät.
De gjorde en liten bädd av blåbärskvistar och mossa och de lade ner katten i en liten uppgrävd grop.

De gick tysta tillsammans då de tog stigen tillbaka. 





6 kommentarer:

  1. Så fint skrivet. Jag fick tårar i ögonen.

    SvaraRadera
  2. Å nej, katten! Jag blev alldeles tagen. Kände som om jag var med barnen i huset med trädet och vattenstrålarna. Jättefint!

    SvaraRadera