söndag 4 november 2018

Smärtan

Jag hör dig leta efter orden.
Du låter precis som vanligt i rösten för att plötsligt tystna
mitt i en mening. Är det fel på linjen, frågar jag?
Du skrattar lite förläget och sedan säger du något helt annat
som om du inte hittar tillbaka till ämnet.
Jag försöker hjälpa till att leta i ditt minne
om vad det var du ville säga.
Ja just det ja, så hette det ja!
Jag suckar lättad då du hittar orden. Jag vill inte att du ska försvinna.
Försöker hålla dig kvar, ger dig orden tillbaka.
Du tar tacksamt emot dem för att sedan tappa dem igen.
En oro i mellangärdet om att något inte är som det brukar vara.
Dagarna blir kortare och dimman tjocknar.
Stanna kvar.
Lämna mig inte.
Tiden går.


fredag 2 november 2018

Karaktär

Hennes kinder blossade av ilska och harm. Orden från kollegan ekade i hennes huvud då hon små sprang mot bussen. Katja kunde verkligen vara en plåga. Att hon har mage att säga att hon nog inte har den karaktär som krävs för den nya tjänsten! Det nya jobbet hon
sökt berodde delvis på att hon ville komma bort avdelningen där Katja arbetade. Hon hade ju inte ens berättat att hon sökt den tjänsten för henne. Ändå sårade hennes ord hennes självkänsla. Hon begrep inte varför hon överhuvudtaget brydde sig om vad Katja tyckte eller sa. Jobbet hon sökt innebar att hon skulle få ta hand om utbildningen på företaget och se till att den fungerade. Hon trodde denna tjänst skulle passa henne fint då hon tyckte om att prata med människor och hjälpa dem tillrätta. Hon kände att ekonomiavdelningen gick på tomgång och det var Katja som styrde och ställde jämt och ständigt. Så innerligt trött hon var på hennes härskarteknik. Då Katja kläckte ur sig sin nedlåtande kommentar var det som om hon hade trampat på hennes självkänsla.

Efter en vecka av bråda dagar med bokslut och avstämningar kände sig Malin helt slutkörd. Då hon skulle stänga datorn för att gå hem plingade det till i hennes inbox. Det var från personalavdelningen.

"Hej Malin, Tack för din trevliga ansökan! 
Vi önskar mycket gärna träffa dig för en intervju nästa vecka och undrar om kl 13.00 på onsdag skulle passa dig?"

Malin tryckte på svara och skrev: " Vad trevligt! Den tiden passar utmärkt för mig" och tryckte på sänd.

Då Malin tog på sig sin kappa kom Katja förbi och gav henne en överlägsen min.

– Vad småler du åt då? 

– Jag... tänkte bara på hur skönt det ska bli att få lite luft efter den här dagen. 

Hon gick förbi Katja utan att vänta på ett ytterligare svar. Katja fick ett fånigt uttryck i ansiktet och tittade efter henne som om hon var inte riktigt klok. 




torsdag 1 november 2018

Längtan i mörkret

Mina tankar går till en kyrkogård som ligger inbäddad vid en skog bakom en kyrka.
Det är alldeles tyst omkring mig då jag stilla betraktar gravstenen med bokstäver i guld. Jag minns ljusstålen som lyste upp kyrkfönstret då sista psalmen var sjungen. En stråle av mod att fortsätta vår tid här på jorden och att alltid sträva mot ljuset.

söndag 7 oktober 2018

Det skiftande ljuset

Jag märkte det knappt. Så egendomligt sagolik var denna sommar att jag blev ett med värmen och solen. Stilla kom du ändå, smygande då jag somnat i vilstolen. Den ljumma brisen kändes kyligare och ljuset försvann bakom takåsarna. Ett torrt löv, gulnat i färgen glider förbi mitt synfält. Effektfullt och dramatisk vill du alltid göra entré, men kanske även du blev lite tjusad av din föregångare i år? 

lördag 6 oktober 2018

I Skuggan

I skuggan av din förträfflighet ser jag hur uppblåst du är.
Som en stinn ballong svävar du uppåt, allt högre tills luften tar slut.
Ner faller resterna av din skröplighet som till slut krossas mot vassa klippor.

lördag 5 maj 2018

Utvägen

Det fanns ingenstans att ta vägen då morsan var på det humöret.
Han satt och tryckte på sitt rum då han hörde hennes klackar närma sig dörröppningen.
Hennes mun liknade ett pennstreck då hon studerade honom ingående.

- Varför ska du alltid göra tvärtom? Hur tror du att du kommer att uppfattas av andra med sånt bling i ansiktet? Jag trodde du var klok nog.

Det var bara att vänta ut det hela. Han visste att hon aldrig skulle ge sig. Ibland kändes det hopplöst att ens försöka göra sig förstådd. Skulle hon någonsin förstå hur han kände sig någon gång? Det var alltid hennes känslor som det skulle tas hänsyn till. 

- Men morsan, lägg av! Jag har ju inte piercat mig i tungan precis. 

Han kände försiktigt med fingret på ringen som omgav ögonbrynet. Lite blod blandat med sårdesinfektions vätska fastnade på fingertoppen. Det kändes spännande och han erfor en känsla av triumf. Han var 18 år nu, men morsan förstod inte det. Hon trodde fortfarande att han var hennes lilla pojke. I höst skulle han börja plugga utomlands. Han längtade ut, bort från förmaningar och regler som inte var hans.

Han tog sin jacka som låg på sängen och mötte hennes ängsliga blick. Så såg hon alltid ut då han gjorde något som hon inte hade räknat med. 

- Jag sticker ut ett tag. Ska träffa Lisen en stund. Sitt inte uppe och vänta på mig.

Då han passerade henne var hennes ögon blanka och han visste att hon inte skulle somna förrän han kommit hem. Då han var på väg att stänga ytterdörren, vände han sig om och såg på henne. Något avhöll honom ifrån att gå. Hennes mun hade mjuknat och hon stod tyst och höll händerna stilla. 

- Var rädd om dig, viskade hon och svalde hårt. 

Hennes kropp hade sjunkit ihop lite ut där hon stod. 

- Lilla mamma, sa han bara och gick ut. 










torsdag 3 maj 2018

Släppa taget


Nattens fingrar omsluter min panna.
Jag känner dess allvar mot min tinning.
I ensamheten möts vi båda - Jag och min existens.

Tar steget på spindelväven.
De klibbiga trådarna är de är starka nog att bära en människa?

Om jag släpper taget lite grann, jag hänger i klistret
innan jag sträcker mig mot nästa tråd.
En sekund av hjälplöshet, det svindlar!
Ändå fortsätter jag att klättra.


lördag 17 mars 2018

Orörd

I den stunden fanns inget mera att plocka.
Tjugo liter lingon är ändå en hel del. Du torkade svetten ur pannan
och satte dig på en sten, tillfreds med dagens skörd.

Orörda lingon blir rårörda lingon, tänkte du där du satt i skymningen.

tisdag 6 mars 2018

Myren

Hon gick längre upp på grusvägen och tittade efter trädet med ett blått plastband runt stammen. Omkring henne låg skogen, tät och fyllig. Hon hade längtat hit upp till Norrlands skogar hela långa vintern. Det platta Skåne älskade hon på sitt sätt, det jämna släta landskapet och de fina öppna vidderna och det stora havet. De gula raps odlingarna som tog andan ur en och cykelvägarna som kändes så lätta att fara fram på. Ja hon älskade verkligen det! Ändå fanns i skogarna norröver något ogripbart, vemodigt och en svår längtan efter något som tog tag om hela hennes djupaste väsen som hon inte förstod.

Snart efter ytterligare några hundra meter såg hon plastbandet. Hon log lite för sig själv. Så smart av henne att lämna ett spår så hon skulle hitta tillbaka varje år. Ingen kände till det här stället, trodde hon. I alla fall hade hon inte märkt att det varit någon här. Då hon vek in på stigen skymde träden solen och hon kisade lite för att vänja ögonen. Inom kort såg hon den stora stenen och rishögarna. Hon kände ett stick på benet och sände en tacksamhetens tanke att hon inte glömt myggstiftet denna gång. De kunde vara så ettriga och blodsugna i den här skogen. Hon klev försiktigt över rishögarna och fortsatte framåt. Där låg tjärnen och myren. Den fuktiga luften hade bildat en ring av dimslöjor runt vattnet och hon huttrade till. Hon vilade en stund och hämtade andan. De gröna stövlarna kändes våta. Då såg hon de första gyllengula bären några tuvor bort. Nu hördes klafsande ljud av hennes stövlar som sjunkit ner en bit i marken och snart satt hon hukad över bären med de blodtörstiga myggorna runt huvudet.

söndag 4 mars 2018

Vita spår

Avtryck i snön, vita spår av en rävtass.
Fladdrande lakan på torkvindan, doftar av sol.
Dörren har sprickor, den äggvita färgen har flagnat.
Vita strån i mitt hår,  jag behöver en toning.