söndag 7 oktober 2018

Det skiftande ljuset

Jag märkte det knappt. Så egendomligt sagolik var denna sommar att jag blev ett med värmen och solen. Stilla kom du ändå, smygande då jag somnat i vilstolen. Den ljumma brisen kändes kyligare och ljuset försvann bakom takåsarna. Ett torrt löv, gulnat i färgen glider förbi mitt synfält. Effektfullt och dramatisk vill du alltid göra entré, men kanske även du blev lite tjusad av din föregångare i år? 

lördag 6 oktober 2018

I Skuggan

I skuggan av din förträfflighet ser jag hur uppblåst du är.
Som en stinn ballong svävar du uppåt, allt högre tills luften tar slut.
Ner faller resterna av din skröplighet som till slut krossas mot vassa klippor.

lördag 5 maj 2018

Utvägen

Det fanns ingenstans att ta vägen då morsan var på det humöret.
Han satt och tryckte på sitt rum då han hörde hennes klackar närma sig dörröppningen.
Hennes mun liknade ett pennstreck då hon studerade honom ingående.

- Varför ska du alltid göra tvärtom? Hur tror du att du kommer att uppfattas av andra med sånt bling i ansiktet? Jag trodde du var klok nog.

Det var bara att vänta ut det hela. Han visste att hon aldrig skulle ge sig. Ibland kändes det hopplöst att ens försöka göra sig förstådd. Skulle hon någonsin förstå hur han kände sig någon gång? Det var alltid hennes känslor som det skulle tas hänsyn till. 

- Men morsan, lägg av! Jag har ju inte piercat mig i tungan precis. 

Han kände försiktigt med fingret på ringen som omgav ögonbrynet. Lite blod blandat med sårdesinfektions vätska fastnade på fingertoppen. Det kändes spännande och han erfor en känsla av triumf. Han var 18 år nu, men morsan förstod inte det. Hon trodde fortfarande att han var hennes lilla pojke. I höst skulle han börja plugga utomlands. Han längtade ut, bort från förmaningar och regler som inte var hans.

Han tog sin jacka som låg på sängen och mötte hennes ängsliga blick. Så såg hon alltid ut då han gjorde något som hon inte hade räknat med. 

- Jag sticker ut ett tag. Ska träffa Lisen en stund. Sitt inte uppe och vänta på mig.

Då han passerade henne var hennes ögon blanka och han visste att hon inte skulle somna förrän han kommit hem. Då han var på väg att stänga ytterdörren, vände han sig om och såg på henne. Något avhöll honom ifrån att gå. Hennes mun hade mjuknat och hon stod tyst och höll händerna stilla. 

- Var rädd om dig, viskade hon och svalde hårt. 

Hennes kropp hade sjunkit ihop lite ut där hon stod. 

- Lilla mamma, sa han bara och gick ut. 










torsdag 3 maj 2018

Släppa taget


Nattens fingrar omsluter min panna.
Jag känner dess allvar mot min tinning.
I ensamheten möts vi båda - Jag och min existens.

Tar steget på spindelväven.
De klibbiga trådarna är de är starka nog att bära en människa?

Om jag släpper taget lite grann, jag hänger i klistret
innan jag sträcker mig mot nästa tråd.
En sekund av hjälplöshet, det svindlar!
Ändå fortsätter jag att klättra.


lördag 17 mars 2018

Orörd

I den stunden fanns inget mera att plocka.
Tjugo liter lingon är ändå en hel del. Du torkade svetten ur pannan
och satte dig på en sten, tillfreds med dagens skörd.

Orörda lingon blir rårörda lingon, tänkte du där du satt i skymningen.

tisdag 6 mars 2018

Myren

Hon gick längre upp på grusvägen och tittade efter trädet med ett blått plastband runt stammen. Omkring henne låg skogen, tät och fyllig. Hon hade längtat hit upp till Norrlands skogar hela långa vintern. Det platta Skåne älskade hon på sitt sätt, det jämna släta landskapet och de fina öppna vidderna och det stora havet. De gula raps odlingarna som tog andan ur en och cykelvägarna som kändes så lätta att fara fram på. Ja hon älskade verkligen det! Ändå fanns i skogarna norröver något ogripbart, vemodigt och en svår längtan efter något som tog tag om hela hennes djupaste väsen som hon inte förstod.

Snart efter ytterligare några hundra meter såg hon plastbandet. Hon log lite för sig själv. Så smart av henne att lämna ett spår så hon skulle hitta tillbaka varje år. Ingen kände till det här stället, trodde hon. I alla fall hade hon inte märkt att det varit någon här. Då hon vek in på stigen skymde träden solen och hon kisade lite för att vänja ögonen. Inom kort såg hon den stora stenen och rishögarna. Hon kände ett stick på benet och sände en tacksamhetens tanke att hon inte glömt myggstiftet denna gång. De kunde vara så ettriga och blodsugna i den här skogen. Hon klev försiktigt över rishögarna och fortsatte framåt. Där låg tjärnen och myren. Den fuktiga luften hade bildat en ring av dimslöjor runt vattnet och hon huttrade till. Hon vilade en stund och hämtade andan. De gröna stövlarna kändes våta. Då såg hon de första gyllengula bären några tuvor bort. Nu hördes klafsande ljud av hennes stövlar som sjunkit ner en bit i marken och snart satt hon hukad över bären med de blodtörstiga myggorna runt huvudet.

söndag 4 mars 2018

Vita spår

Avtryck i snön, vita spår av en rävtass.
Fladdrande lakan på torkvindan, doftar av sol.
Dörren har sprickor, den äggvita färgen har flagnat.
Vita strån i mitt hår,  jag behöver en toning.


torsdag 15 februari 2018

Informationsmötet

Många är skeptiska till det nya som ska hända i organisationen på företaget och
de anställda är kallade till ett kvällsmöte. Detta är ett företag som ofta gör förändringar och omorganisationer så därför kan man ana en viss lättnad i människors ansikten ut då de får besked om att  företaget kommer att flyttas till Asien och de som vill får naturligtvis följa med. 

(inspirerad av dagens bild)




tisdag 13 februari 2018

Funnen stig

Vårt möte, var ögonblickets möte. 
I dig fann jag en hel skog av tysta stigar där ingen förut har vandrat.
Jag sökte en man och fann en själ.






måndag 12 februari 2018

Längtan

Det var en mycket kall vinter i Oslo. Hon skyndande sig hem till sin lilla lägenhet som låg vid Sofienbergparken. Det var hennes första egna hem och hon hade bott här drygt ett år. Den hade alla bekvämligheter och hade mera än man kunde vänta sig av ett rum och kök. En diskmaskin och en pytteliten tvättmaskin ingick i utrustningen. Det hade varit en lycka att känna att den var hennes bostad. Hon hade inte bott länge i Stockholm förrän hon blev erbjuden att vara med och starta ett nytt kontor i den norska huvudstaden och efter viss tvekan tackade hon ja. Hon ville egentligen inte flytta då hon börjat trivas och fått många vänner. Men hennes lite rastlösa läggning och nyfikenhet gjorde att hon bestämde sig rätt snabbt. I början hade det varit ganska trögt att hitta prospekt och rätt kontakter för att etablera sig i den norska kulturen, men hårt arbete började ge resultat och nu började uppdragen att komma in. Chefen var nöjd med henne och hon kunde inte förstå varför hon nu längtade att bryta upp..igen! Hon som farit runt och bott på många ställen i Europa och bl a rest som backpacker i Sydamerika, arbetat i Schweiz och Holland började nu riktigt att längta efter någon fast punkt där hon kunde stanna. 

Hon suckade uppgivet och sparkade till en hård snöklump medan hon ökade stegen. På en sekund tappade hon balansen och föll på ändan på den hala trottoaren. Det gick så snabbt att hon inte förstod vad som hände. Då hon öppnade ögonen låg hon på rygg och tittade upp på en kvällshimmel. Hon kände att hon ville gråta för det gjorde rejält ont och då hon sakta tog sig upp såg hon att det var det hål på jeansen och det blödde ur ett sår. Hon släpade sig till ett närliggande café för hon var tvungen att sätta sig en stund innan hon fortsatte hemåt.

- Du ser ut att behöva något varmt, sa en vänlig röst. 

Den omtänksamma rösten och smärtan i knäet blev för mycket och nu grät hon på riktigt. Hon kände en arm om hennes axlar och skamset kände hon att hon inte kunde hejda känsloflödet. Här satt hon och grät helt okontrollerat i en främmande människas åsyn med ett uppslitet knä och tankarna i ett virrvarr.

Det kom in varm choklad med vispgrädde och den vänliga människan satt kvar och lyssnade med snälla ögon på hennes snörvlande. Då hon druckit ur chokladen såg hon att det var en äldre man med en krycka.

- Tusen Tack... sa hon matt. Det var verkligen snällt att du tog dig tid.

- Tid, sa han eftertänksamt. Tid är det enda vi har. Åk nu hem och ta hand om såret och
  försök att inte halka på ändan igen.

Hon tog en taxi hem. Då hon kände de varma vattenstrålarna från duschen visste hon att hon ville till Stockholm igen. Hon tänkte att den här gången kanske jag stannar?